10 000 000 000 000 euro.
Så mycket pengar har europeiska hushåll på bankkonton enligt EU-kommissionen.
Tio biljoner euro.
Och Ursula von der Leyen använder ett anmärkningsvärt ord för detta:
Lat.
Trög.
Inaktiv.
Den 27 augusti talade Europeiska kommissionens ordförande inför franska företagare i Paris.
Hennes budskap var tydligt:
Europa har tillräckligt med sparande.
Men för lite av det finansierar europeiska företag.
Ordgrant sade hon på franska:
„Malheureusement, cette épargne est paresseuse.“
I den officiella engelska versionen blir det betydligt mildare:
„those savings are sitting idle“.
Ordvalet är anmärkningsvärt.
Men ännu intressantare är vad som kommer härnäst.
Von der Leyen uppskattade europeiska hushålls privata bankinlåning till:
Sedan sade hon i princip:
Europa måste i högre grad ställa detta sparande i sina företags tjänst.
Det är precis vad den så kallade:
ska sörja för. [Acceptance] Audiovisual Service
Bakom detta något tekniska namn döljer sig ett stort ekonomisk-politiskt projekt.
Europa behöver kapital.
För:
Digitalisering.
AI.
Energi.
Infrastruktur.
Försvar.
Start-ups.
Industri.
Transformation.
Och en betydande del av detta kapital ska komma från privata förmögenheter.
Så enkelt är det inte.
Och det är precis här som många inlägg i sociala medier blir otydliga.
För närvarande finns det inget beslut om att privata bankinlåningar ska omvandlas till aktier, fonder eller företagsfinansiering mot ägarnas vilja.
Det existerar inte heller någon „tvångsinvestering“ av de tio biljonerna euro.
EU-kommissionen följer snarare en annan strategi:
För detta ändamål ska så kallade Savings and Investment Accounts skapas eller byggas ut i medlemsstaterna.
De ska möjliggöra enkel tillgång till:
aktier,
obligationer,
fonder
och andra kapitalmarknadsprodukter.
Kommissionen beskriver uttryckligen:
Och:
Det är därför inte tal om någon tvångsmässig omstyrning av sparkontot.
För givetvis vill EU förändra beteenden.
Det säger de helt öppet.
I dag finns stora delar av de europeiska finansiella tillgångarna på bankkonton.
Enligt kommissionens vision ska mer av detta i framtiden flöda till:
kapitalmarknader
och därmed indirekt till:
företag
fließen.
För detta kan skattemässiga fördelar skapas.
Investeringskonton ska bli enklare.
Finansiell utbildning ska förbättras.
Kapitalmarknaderna ska växa samman starkare i hela Europa.
Och när det gäller kompletterande tjänstepensioner diskuterar och stödjer EU till och med automatisk anslutning med möjlighet till senare opt-out. Finance
Detta är ingen expropriering.
Men det är:
Och det får man absolut diskutera.
Här blir historien ännu intressantare.
För nationalekonomiskt sett kräver påståendet åtminstone en förklaring.
Om du har 20 000 euro på ditt bankkonto ligger dessa 20 000 euro inte nödvändigtvis som sedelbuntar i ett kassaskåp.
Ditt konto är balansräkningsmässigt:
För banken är tillgodohavandet en skuld.
På andra sidan av deras balansräkning finns tillgångar:
Företagslån.
Fastighetslån.
Värdepapper.
Likviditet.
Pengarna är alltså inte bara „unproduktiva“.
Ekonomen Peter Bofinger har offentligt kritiserat just denna punkt. Hans argument:
Bankinlåning är en del av ett redan fungerande bankfinansieringssystem.
Att helt enkelt kalla dem „inaktiva“ blandar ihop bankfinansiering och kapitalmarknadsfinansiering. LinkedIn
För banklån är inte detsamma som eget kapital.
Ett ungt teknikföretag som kanske inte gör någon vinst på tio år är ofta svårt att finansiera via ett klassiskt banklån.
Det behöver:
Och det finns det betydligt mindre av i Europa jämfört med USA.
Europeiska företag flyttar därför delvis till USA eller köps upp av investerare utanför Europa.
Även centralbankirer och internationella institutioner ser fragmenteringen av de europeiska kapitalmarknaderna som ett tillväxthinder. Bank for International Settlements
Diagnosen är alltså inte påhittad.
Behandlingen kan man däremot tvista om.
„Lata pengar.“
Även om man förstår den ekonomiska avsikten är uttrycket anmärkningsvärt.
För varför finns pengar på ett konto?
Kanske som:
Nödreserv.
Kapital för husköp.
Pensionssparande.
Likviditetsreserv för en egenföretagare.
Buffert för utbildning.
Eller helt enkelt för att ägaren inte vill ta någon kursrisk.
Ur en politikers perspektiv kan detta kapital verka „inaktivt“.
Ur ägarens perspektiv fyller det möjligen en mycket konkret funktion:
Och här möts två perspektiv.
Politiken frågar:
Hur finansierar vi Europas investeringsbehov?
Medborgaren frågar:
Hur vill jag förvalta min förmögenhet?
Båda är legitima frågor.
De är bara inte samma sak.
Von der Leyen nämnde också en konkret siffra i Paris.
Förslag om värdepapperisering, bank- och försäkringsinvesteringar samt mer integrerade kapitalmarknader skulle enligt henne kunna:
i ytterligare investeringar. [Acceptance] Audiovisual Service
Därmed står det klart:
Savings and Investments Union är inget litet finansmarknadsprojekt.
Det handlar om den framtida strukturen för Europas kapitalförsörjning.
Till att börja med:
Ingenting alls med en påstådd nära förestående expropriering.
Den som drar slutsatsen:
„Bryssel vill ta ifrån oss sparkontot, så köp guld“
förenklar fakta lika mycket som påståendet att Europas banktillgodohavanden skulle vara ekonomiskt helt betydelselösa.
Det intressanta sammanhanget ligger djupare.
Ett banktillgodohavande är en fordran på en bank.
En företagsobligation är en fordran på ett företag.
En statsobligation är en fordran på en stat.
En fond är ett juridiskt och tekniskt organiserat investeringsinstrument.
Alla dessa förmögenhetsformer har meningsfulla funktioner.
Men de har:
Fysiskt guld fungerar annorlunda.
En guldtacka är inte en fordran på en gäldenär.
Den ger dock ingen ränta.
Dess pris kan variera kraftigt.
Lagring kostar pengar.
Guld är därför inte heller några „bättre pengar“ för alla ändamål.
Men det har en annan struktur.
Den intressanta frågan är inte:
Bankkonto eller guld?
Inte heller:
Aktier eller guld?
Utan:
Likviditet.
Produktivt kapital.
Fastigheter.
Fordringar.
Fysiska tillgångar.
En robust förmögenhetsstruktur kan kombinera flera av dessa kategorier.
Inte:
„lat“.
Utan:
För innan politiken diskuterar hur privat sparande kan användas mer produktivt, bör en princip förbli självklar:
Beslutet om privat förmögenhet ligger hos ägaren.
Politiken får skapa incitament.
Den får förbättra kapitalmarknader.
Den får främja finansiell utbildning.
Men mellan:
„Vi gör investeringar mer attraktiva“
och
„Dina pengar måste arbeta där vi behöver dem“
finns en fundamental skillnad.
Hittills befinner sig EU på den första sidan av denna gräns.
Just därför lönar det sig att noga följa hur Savings and Investments Union utvecklas.
För tio biljoner euro är en storleksordning där språk och politisk konstruktion inte är oväsentliga.
Fortsätt vara förutseende.
Vänligen,
Helge Peter Ippensen
